Klockan tickar snart in på Mars och jag har precis sett "Tinker Taylor Soldier Spy". Inte lika bra som jag hoppats på efter att ha sett trailern. Det brände aldrig riktigt till i magen men den var för all del jävligt snyggt filmad..Det förflutna gjorde sig påmint för en tid sedan efter att min mor skickat gamla analoga kort, (Se;av materialet papper) samt ett gammalt autografblock på posten, (Se;stället där man skickar dessa analogt utskrivna pappersbilder). Minnen från en tid när alkoholen kändes orimligt exotiskt spännande. Ett oförstört 15-årigt jag med för stora byxor och ett stuk som desperat skrek extremsport och Compton. Tittade i autografblocket och fnissade till. Bilden längst ovan är autografen från Classe Möllberg. Och hur vet jag det? Jo, i vänstra hörnet är det nämligen en sjua och tittar man på första sidan är det ett index över vilka autograferna tillhör. Andra storheter som förärats en ståtlig plats i detta unika sammanhang är namn som "Mogren, Parnevik, Ulfbåge". Tittar lite närmare och anar brorsans handstil. Drar en suck av lättnad och hoppas på att det tillhör honom. Har inget minne av nån faschination för dessa herrar och tycker mig se en röd tråd mellan Classes "crazyness" och min ena brors frisyrer genom åren. Tittar på fotona och dras tillbaka till svunna tider och hör hur "Snoop´s- Doggystyle" agerar filmmusik till mina ungdoms år. Kommer på mig själv med att trycka med fingret på ett av fotona för att se "comments"..OBS; JAG KOMMER PÅ MIG SJÄLV MED ATT TRYCKA PÅ ETT AV FOTONA FÖR ATT SE "COMMENTS"..Detta är helt sant och jag inser givetvis hur facebook-skadad jag är av nutiden samt hur jävla korkad jag kan vara ibland. Tiden som gått mellan då och nu har aldrig visat sig på ett mer påtagligt sätt än när jag sitter och skäms i min larviga ensamhet. Fotot nedanför visar mina första stapplande steg som trummis och dom stegen tar jag med blåsorkestern som slagverkare. Aningen osexigt men jag måste ändå ge mig själv cred då jag har mina vanliga kläder när alla andra har sina "gejiga outfits". Nån slags punkig aura infann sig uppenbarligen mellan varven! Glömmer aldrig nervositeten som infann sig när jag skulle spela trummor med blåsorkestern på Mora Parken. Jag var fysiskt sjuk (i princip) ett par veckor innan och efter det var allt som vanligt har jag i efterhand fått det förklarat av min mor. Men snart! snart gott folk kommer det ut egenskrivna låtar på neetet under namnet "Laguna Montana" så då kan Blåsorkestern ta sig i arslet en gång för alla!
Musiken just nu: Wilco – A ghost is born
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar