torsdag 7 juni 2012

Adamsäpple ünd Titanic..


Jameson pinnen har snart runnit ner för min strupe, som på utsidan pryds av en blygsam skäggväxt och ett väl tilltaget adamsäpple..Adamsäpplet som med sina skarpa konturer påminner omvärlden om manligheten som min trygga karaktär besitter. Försöker påminna mig själv om denna manlighet och trygghet pga av en rätt larvig anekdot jag snart kommer delge. Har under det senaste året träffat mina gamla vänner från mina ungdomsår vid ett par tillfällen. Vilket givetvis varit trevligt! Men det för också med sig minnen från en tid där svagheten styrde ens icke helt utvecklade tonårskropp. Mycket vatten har ju runnit under broarna får man ju ändå ge sig själv! (Tack och lov). Jag var oerhört styrd av omvärlden i mina yngre år.(så kanske det iof är för dom flesta? skit samma)..All denna acceptans det unga jaget suktade efter likt ett bortsprunget lejon som söker sin plats i den nya "flocken". Så oerhört långt jag var kapabel att gå för att "dra av ett garv" från "flocken". Så är det bitvis nu för tiden också men på ett aningen mer balanserat sätt. Idag kan jag faktiskt erkänna min kärlek för vissa "Go go dolls" låtar och diverse romantiska komedier. Kommer ihåg en händelse speciellt och det var när Titanic hade premiär runt 1997 och jag var på bio med mina vänner för att bevittna detta "töntiga" havsepos. Kände under filmen att tårarna ett par ggr ville ut ur mitt kranium och jag fick desperat lov att gång på gång dra skämt till min vän Jonas som satt brevid mig för att dra fokus från min närliggande eventuella emotionella kollaps. Det funkade med nöd och näppe genom filmen och jag skrattade rått likt en Hells Angels medlem när jag sa hejdå och konstaterade för dom andra i flocken att det där minnsan var ca 3 timmar man inte får tillbaka inte. Efter att jag lämnat dom andra och rundat hörnet på byggnaden lät jag det brista..Tårarna började rinna och jag hulkade ljudligt om jag inte missminner mig. Promenaden hem på ca 20 minuter var en inre berg och dalbana och det var mycket grus som sparkades runt på Moras gator den kvällen. Skamsköljningen som rann över mig den kvällen innan jag skulle somna var stor. Jag minns dock inte om det var pga det "töntiga" i att gråta till en film eller om det var för min svaghet gentemot "flocken"..

Musiken just nu : Electric Light Orchestra – Electric Light Orchestra (40th Anniversary Edition)

torsdag 1 mars 2012

Svunna tider ünd Classe Möllberg..



Klockan tickar snart in på Mars och jag har precis sett "Tinker Taylor Soldier Spy". Inte lika bra som jag hoppats på efter att ha sett trailern. Det brände aldrig riktigt till i magen men den var för all del jävligt snyggt filmad..Det förflutna gjorde sig påmint för en tid sedan efter att min mor skickat gamla analoga kort, (Se;av materialet papper) samt ett gammalt autografblock på posten, (Se;stället där man skickar dessa analogt utskrivna pappersbilder). Minnen från en tid när alkoholen kändes orimligt exotiskt spännande. Ett oförstört 15-årigt jag med för stora byxor och ett stuk som desperat skrek extremsport och Compton. Tittade i autografblocket och fnissade till. Bilden längst ovan är autografen från Classe Möllberg. Och hur vet jag det? Jo, i vänstra hörnet är det nämligen en sjua och tittar man på första sidan är det ett index över vilka autograferna tillhör. Andra storheter som förärats en ståtlig plats i detta unika sammanhang är namn som "Mogren, Parnevik, Ulfbåge". Tittar lite närmare och anar brorsans handstil. Drar en suck av lättnad och hoppas på att det tillhör honom. Har inget minne av nån faschination för dessa herrar och tycker mig se en röd tråd mellan Classes "crazyness" och min ena brors frisyrer genom åren. Tittar på fotona och dras tillbaka till svunna tider och hör hur "Snoop´s- Doggystyle" agerar filmmusik till mina ungdoms år. Kommer på mig själv med att trycka med fingret på ett av fotona för att se "comments"..OBS; JAG KOMMER PÅ MIG SJÄLV MED ATT TRYCKA PÅ ETT AV FOTONA FÖR ATT SE "COMMENTS"..Detta är helt sant och jag inser givetvis hur facebook-skadad jag är av nutiden samt hur jävla korkad jag kan vara ibland. Tiden som gått mellan då och nu har aldrig visat sig på ett mer påtagligt sätt än när jag sitter och skäms i min larviga ensamhet. Fotot nedanför visar mina första stapplande steg som trummis och dom stegen tar jag med blåsorkestern som slagverkare. Aningen osexigt men jag måste ändå ge mig själv cred då jag har mina vanliga kläder när alla andra har sina "gejiga outfits". Nån slags punkig aura infann sig uppenbarligen mellan varven! Glömmer aldrig nervositeten som infann sig när jag skulle spela trummor med blåsorkestern på Mora Parken. Jag var fysiskt sjuk (i princip) ett par veckor innan och efter det var allt som vanligt har jag i efterhand fått det förklarat av min mor. Men snart! snart gott folk kommer det ut egenskrivna låtar på neetet under namnet "Laguna Montana" så då kan Blåsorkestern ta sig i arslet en gång för alla!

Musiken just nu: Wilco – A ghost is born